sg-500"Människorna hata mig därför att jag kan skriva så djävligt bra!"

Brev till Leopold Littmansson 1894

August Johan Strindberg föddes 1849 i Stockholm. Han är en av Sveriges mest betydelsefulla författare, dramatiker och konstnär. Många av hans verk räknas till de svenska klassikerna. Strindberg är även känd internationellt. Framför allt är det dramat Fröken Julie som spelas utomlands.

Dramat Mäster Olof från 1872 var ett genombrott i svensk dramatik och sattes upp på Kungliga teatern.
Den naturalistiska romanen Röda rummet från 1879 var Strindbergs stora genombrott. Den gestaltar bohemlivet bland konstnärskretsarna i Stockholm som Strindbergs levde bland.
Strindberg räknades till de svenska åttiotalisterna och bland annat frågor inom arbetarrörelsen intresserade honom och han mottog arbetarnas nobelpris.

Mellan 1907-1910 drev Strindberg sin egen teater vid Norra Bantorget i Stockholm tillsammans med teatermannen August Falck. Kammarspelen Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen skrevs alla direkt för den lilla experiment scenen.

Strindberg dog 14 maj 1902.
60. 000 sörjande följde honom till sista vilan på Norra begravningsplatsen.

Strindbergs Intima Teater | Strindberg har ordet
566
page-template,page-template-full_width,page-template-full_width-php,page,page-id-566,page-child,parent-pageid-148,ajax_updown_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,side_menu_slide_from_right,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.1.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Strindberg har ordet

Ur Memorandum till medlemmarna af
Intima Teatern från regissören

 

Om man nu frågar, hvad en Intim Teater vill, och hvad som åsyftas med Kammarspel, så kan jag svara så här: I dramat söka vi det starka betydelsefulla motivet, men med begränsning. I behandlingen  undvika vi flärd, alla begränsade effekter.

 

Skådespelarkonsten är den svåraste, och den lättaste av alla konsten. Men den är, som det Sköna, nästan omöjlig att definiera. Det är icke föreställningskonst, ty den store artisten föreställer sig icke, utan är uppriktig, sann, osminkad, men den låge komikern han gör allt för att föreställa sig genom mask och kostym. det är icke imitation, ty dåliga skådespelare åga ofta en demonisk förmåga att imitera kända personer, under det den verklige artisten saknar den gåvan.

 

Att analysera och studera en rol kan gå för långt. så att man ser afsikterna, hvilka hos en flärdfull artist kunna öfvergå till knep. En pjes kan äfven repeteras för länge, så att den förlorar sin friskhet. Scenisk konst skall vara konstnärlig, arbetsam lek, men inte exercis och filosofi. Lite slarf gör ingenting, ty det lemnar plats för improvisation.

 

Med karakter förvexlar man ofta typen eller originalet, och fordrar så kallad konsekvens i teckningen. Men det finns inkonsekventa karakterer, svaga, karakterslösa karakterer, osammanhängande, sönderslitna, nyckfulla karakterer. För att belysa detta vill jag hänvisa till min sista Blå Bok der jag påpekat, hur Shakespeare bär sig åt, när han tecknar menniskor i alla dess facer, och i motsats till Moliére, som verkligen ger typer utan lif och lemmar (Den Girige osv)

 

Maneér. När en skådespelare har funnit ett visst anslående uttrycksätt för de vanligaste sensationern, och detta sätt gjort lycka, så ligger nära till hands att skådespelaren  tar till dessa medel, i tid och otid, dels därför att det är bekvämt, dels därför att det lyckas.

 

Röstresurserna missbrukas också ofta till maneér; någon har upptäckt sin sköna röst, och han förledes snart att ge konsertnummer med den; en annan har funnit sig bäst kunna röra med en gravstämma, och han stannar vid den; andra skratta omotiverat eller göra sfinxleenden.