Bearbetning, regi och koreografi av Susanne Jaresand

tillsammans med Daniel Dahlin, Hanna Nygårds och Andreas Erbrink.

Ljus: Ellen Ruge.

Kostym: Åsa Jonsson.

Musik: Edward Jaresand.

 

 

Den förskräckliga ensamheten som omsluter Strindberg i längtan efter sin nyss frånskilda familj. Det nära och berörande i barnets oskyldiga ursprunglighet. Det stora vrålet som tyst sipprar ut genom Hotell Orfilas väggar i Paris. Guldet glittrar mot gudarnas straff, hybris, sparagmos…

 

Föreställningen bygger på Strindbergs tankar och upplevelser av sin tid i Paris, Lund och Österrike med utdrag från Inferno och Ockulta dagboken. Gestaltningen utgår från ett tänkande som i sin kroppsliga existens lyssnar bortom det begripliga. En särskild öppenhet som möjliggör nya sätt för varandet i världen. Att liksom Strindberg utsätta sig för en sensibilitet som hörliggör och synliggör det dolda, vår möjliga framtid. En också uttröttande känslighet.

 

I texterna slåss Strindberg mot religiositetens grubbel, vetenskapens logik och det ockult dolda. Hur uppstod förnuftet, vetenskapen? Övergången från ett religiöst litterärt mytiskt tänkande till det som vi kallar ett logiskt vetenskapligt tänkande infann sig i slutet av 500talet fKr då filosofen Herakleitos verkade.

 

Nr 2

Trots att logos är gemensamt

Lever de många som om

De hade ett eget förstånd

(Ur Fragment av Herakleitos. Översättningar: Håkan Rehnberg och Hans Ruin.)

 

Liksom Herakleitos bär Strindbergs tankar en revolutionerande idé

om etik och en närvaro i det gemensamma.