Regissören Richard Turpin är åter tillbaka på Strindbergs Intima teater efter rader av kritikerrosade uppsättningar på den legendariska scenen. Vem minns inte ”Fritänkaren”, ”Spöksonaten”, ”Nemesis”, ”Lyckopers resa” och fler därtill.

​

Kammarspelet ”Pelikanen” är ursprungligen skapat för den strindbergska experimentscenen. Premiärföreställningen den 26 november 1907 invigde den nya teatern i lagerlokalen vid Norra Bantorget. Publiken slogs om biljetterna. Kritikerna gav sig på Strindberg och författarens nya absurda och moderna kammarspelsstil. Men man gillade de vackra intima teaterlokalerna. De unga skådespelarna bävade i sina loger och vågade nästan inte tacka för applåderna. Öppnandet av Intima teatern blev en mardröm.

108 år senare kör vi igen! På samma plats! Samma kammarspel! Opus fyra är verksbeteckningen. ”Pelikanen” har kallats Strindbergs sista stora kvinnodissekering. Det är ett familjedrama om arvsynd och moderskärlek. Det instängda huset luktar granris och karbol. Den döde har just burits ut. Det spökar. Struntsaker samsas med livsavgörande beslut. Ondskan är en dröm i drömmen – skriver Strindberg. ”Pelikanen” har med åren blivit ett av Strindbergs mest spelade dramer – speciellt utomlands där den dominerande modersrollen lockar till uttolkningar.

​

Richard Turpin har formulerat sin syn på saken:

När vi nu sätter upp ”Pelikanen” på samma scen på vilken den uruppfördes tänker vi inte rygga för att dra upp ridån ordentligt och riktigt blotta den härva av liderliga begär, habegär, maktbegär och alla andra frustande begär som leder denna lilla familj till undergångens brant där den av nödvändighet vågar det avgörande språnget. Nej! Ingen hänsyn kommer att tagas dessa mångfaldigt gestaltade personer, då vi uteslutande tänker inrikta oss på att fastställa dramat wie es eigentlich gewesen.